Helt akut i onsdags em på jobbet, allt har varit normalt om man bortser från SL's trassel tidigare under veckans lopp, händer nå't som ger mig en nära döden upplevelse (igen).
Detta har hänt:
Kommer till jobbet stort sett normal tid, fick sitt plats på Tbanan, så man kände en viss barnslig lycka först över "det kommer ett tåg!!" WOW jag får sitta!!
Detta mirakel pratar vi om på jobbet, förutom de som bor efter röda linjen som fortfarande var strandsatta då, med leende på läpparna. Tänk att bli så glad över att komma till jobbet!!
Hade dessutom mål&utvecklingsamtal som gick jättebra, är så nöjd med resultatet och att det man faktiskt gör och vill göra märks. Sen fick jag så fina ord till avslut från min chef som gjorde att jag började böla... jag är ju så lättrörd, men hon är gravid och lika lättrörd så där satt vi och grät... Nice feeling!! Faktiskt.
Jobbet flyter på som vanligt, hinner rätt mycket faktiskt, även kollar som vi säger, men vid fyratiden får jag ont i magen lite krampartat, och rusar till toa för att hinna före "hemgångsrusningen" och där blir jag kvar. Får förvarningssignalerna med blixtrar o vita prickar precis innan jag svimmar. Det är då jag får med lite galghumör en tanke flash på Elvis, av alla människor. Men det var väl då i värsta smärtan och jag ville verkligen inte dö på jobbets toa. Vet inte hur länge jag är avtuppad, men när jag kommer ut är bara en kollega kvar, tack och lov. Hon håller koll på mig där jag ligger på golvet för att vila innan jag vågar åka hem, kommunalt förståss. Åker hemöver som jag vore en zombie, men det går iaf.
äter inget, dricker bara proviva för jag törs inte annat, dåsar framför tv'n och njuter av stafettguldet.
Sen eskalerar det igen, när jag inte får behålla det lilla jag ätit och druckit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar