När jag själv gick i högstadiet för en livstid sen, typ eller åtminstone ung. 1977, gick en annan TV- serie skapad av Carin Mannheimer. "Lära för livet" hette den, vi (iaf tjejerna) kände ju oss ganska nära förknippade då med vad som hände i den serien trots att allt var fiction.
Även i "Lära för livet" var själva poängen med skolan, studier och allt i denna världen som då var allt för oss (jo faktiskt så var det - erkänner) riktiga, duktiga och engegerade lärare och pedagoger. De brydde sig om eleverna, de var delaktiga i tillsammans med eleverna t e x i uppehållsrummet. Vilket ord, minns någon fler det? Ett särskilt rum för "uppehåll" eller håltimmar och raster, vi spelade couronne, kort eller lyssnade på music.
Okej, tillbaka till tråden, jag måste nog haft en otrolig tur med att får så bra pedagoger och lärare i högstadiet. Det var säkert där som studieglädjen trots allt infann sig. Jag kommer ihåg nära på alla mina lärares namn på Mimerskolan, Umeå. mellanstadiet var en transporträcka med en klasslärare som nog var trött på att vara handledare till alla lärarkandidater vi hade under dessa år. Trots det var det två stycken av dem som stack ut s a s, de var betydligt bättre pedagoger framför allt att hantera unga killar och tjejer i 12 års åldern. Den ene var reaktionär, den andre fd militär, dvs i stort sett varandras motsatser. Men efter en lite hetsig inkörningsperiod älskade vi dessa lärare, jag tror nog att det gällde alla i klassen trots allt.
Lärare är viktiga för barn och ungdomars kunskaps utveckling och bollplank mot vuxenvärlden. Föräldrar ska därmed inte tas ifrån något ansvar eller delaktighet, men samarbete på alla plan behövs.
Gränser - Ansvar - Konsekvens - Kärlek - Engagemang allt behövs i olika grad ibland, och i blandas till en styrkedryck för att bli starka i sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar